En gammal novell....

 I vintras började jag på en novell. Nu känner jag för att fortsätta med den. Jag har skrivit några delar. Del ett hade jag tänkt att visa er nu innan jag cyklar iväg till teatern.


 Adelsmannens efterträdare (del 1)


Långt inne i skogen längst upp i sverige kan man skymta ett rött hus med vita knutar. I det huset bor jag. Miranda Margareta Milstorp. Alla mina namn börjar på M.
Varför vet jag inte. Jag bor med mormor och morfar, mormor heter Mariane och morfar Marcus. Alla i släkten börjar på M. Ibland blir det rätt jobbigt. Morfar gillar släktforskning men han har inte hittat något särskillt ännu. Bara att vi har halv samiskt ursprung. Alla utom morfar har ganska fina namn. Jag tror att vi var en adelsläkt men vågar inte säga det till någon. Jag ser inte såvärst adlig ut med mitt bruna korta hår eller mina svarta ögon. Många säger att mina svarta ögon är vackra. Jag har ett par sisådär långa ögonfransar men alla säger att dem blir ramen på verket. Jag är ganska lång och har ljus hy. Jag bor med mormor och morfar för att mamma och pappa dog påväg till bb.

"Kör fortare barnet kommer!" Skrek mamma. "Det går inte!" Skrek pappa och vände sig om mot mamma. I samma ögonblick körde en långtradare in i bilen pappa som tittade på mamma kunde inte väja undan. Då undrar ni säkert hur det kan komma sig att jag finns. Men när mamma kom in till sjukhuset så kunde dem rädda mig.

Sen dess säger alla vi känner att jag hade änglavakt den kvällen i november. Själv vet jag inte. Jag har ju en saknad av mamma och pappa men brukar inte gråta. Jag tänker att mina tårar bara gör så att det gör ont i mammas och pappas själar. Jag tror dem vill se mig glad. Se mig växa upp bra....
Jag hör en klocka ringa det är mormor som kallar till mat. Jag hoppar ner från stenen jag satt på och springer bort mot huset.
Doften av pannkakor slår emot mig. Plötsligt känner jag mig väldigt bra till mods.
"Vill du ha mormors hjortronsylt?",undrar morfar. "Ja tack." "Var har du varit hella förmiddagen?" undrar mormor. "Ähh. Bara i skogen." "De.. det är synd att du bor så långt från dina vänner..." säger morfar. "Det gör inget."
Efter maten går jag upp till mitt rum. Det första jag ser är den blekta blommiga tapeten. Den är även lite gulnad av fukten genom åren.
Men jag vill ha allt så, mormor och morfar vill nog det med. Det är nämligen mammas rum jag bor i. Mormor sitter inte och gråter så mycket på kvällarna längre som hon gjorde när jag var mindre. Hon gråter mest för att jag är så lik mamma. Ibland tilltalar hon mig som Minerva. Minerva var mammas namn.....